För mig är varje dag en kamp, en kamp att överleva dagen. Jag känner inte igen mig själv längre, jag sårar alla jag älskar på ett eller annat sätt som jag inte ser själv förrän jag verkligen tänker efter. Det är nu jag inser att jag måste ha hjälp, hjälp att inse att jag också måste vara tacksam för att vakna upp varje dag och att få vara glad. Men glädjen finns bara inte där. Jag vill inte såra någon, men ändå gör jag det. 

Att leva med kroniska besvär efter den förbannade cancern har förstört mitt liv. Att dagligen ta mediciner för att få må bra, när jag inte ens blir bättre. Glömmer jag en viss medicin en dag får jag ett helvete. Kommer inte ens utanför dörren, ligger med smärta. Jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen, jag vill inte må såhär.. Jag vill vara den gamla, glada Johanna.!! Vem jag är nu, det vet jag inte.. Jag önskar jag vore en liten flicka igen utan beskymmer, utan problem.

Jag är snart 28, är i klimakteriet, och fått kroniska tarmbesvär tack vare cancern. Och det här ska jag leva med resten av mitt liv.. Jag är inte ute efter någon sympati. Vissa har det sämre, men jag, jag vill inte leva såhär.. 

Jag önskar..